Nu är hästarna ute och stallet är fixat, jag har tänkt att rida till ridhuset en sväng idag, kl13.00 så är Johanna där och hjälper mig, jag är otroligt tacksam för! Zwever gick grymt bra igår. Jag har aldrig ramlat av Zwever, men i fredagen den 4/5 fick smaka på grus... Jag vet inte vad som hände? jag tror han blev rädd för något, för han börja trippa som bara den! och jag red barbacka, och innan jag vet ordet av så bocka han två eller tre emorma gånger och jag låg på backen och ser min häst rusa in i på en liten väg i skogen. Där var ett sånt ögonblick som jag nästan insåg, "Jag kommer aldrig hitta honom igen, nu är han borta" men han stannade kanske 300-400 meter in på den vägen. Jag prassla lite i fickan och vissla på honom och han kom imot mig igen, vilken lättnad. När jag fick tag på honom så insåg jag hur jäkla ont jag hade i vänster höft och axel. Men jag hade mitt hjärta och och det var allt som spelade roll, jag hittade en sten jag kunde hoppa upp på och upp på häst ryggen igen och forsatte rida som om inget hade hänt och Zwever hade sina öron vasst pekande framot och sitt vanliga nyfikna beteénde. Detta är första och absolut inte sissta gången jag ramlar av honom, det kommer hända minst 94 gånger till men om man ser ifrån min synvinkel på avramlingar så är det något som alltid kommer ingå i ridsporten. Förra söndagen så var jag i ridhuset med Emmely och körde ett litet hopp-pass, Både Zwever och Hero var på hopphumör kan man ju säga, Vi ställde upp tre hinder en oxer, ett kryss och ett räcke. För Emmely slutade det på 95cm och för mig 105cm, Zwever var ortoligt duktig! utom när han får för sig att bara trycka på och tar två - tre stora galoppsprång och hoppar av typ fyra meter innan, det är lite obehagligt ibland, speciellt när det var en breddad oxer på 105cm... Men, men jag tänker inte på det längre, jag är van nu. Det är bara efteråt som dom tankarna kommer.